Jag kommer ihåg första gången jag såg någon som tiggde på
gatan. Jag var 14, och vi var i Stockholm på klassresa. Innan Gröna Lund fick
vi ströva omkring lite själva, och där, på shoppinggatan, stod en kvinna med
sin lilla bebis, alldeles tyst, och tiggde pengar. Jag undrade lite vad hon
gjorde där …? Varför tog ingen hand om henne?
Det här är ganska ovanligt, eller hur? Vi har inte haft
någon speciellt extrem fattigdom i Sverige på typ femtio år. Därför känns det
så ovant och konstigt nu när EU-migranter kommer för att söka lyckan i Sverige.
Det är svårt att förstå hur dåligt människor faktiskt har det. Det gav mig lite
av en tankeställare, när jag upptäckte det.
Lyssna på den här låten, så förstår ni lite grann.
Heaven is a place
Where mothers don’t have to cry for their
babies,
Wondering if they’ll live to see sixteen,
Fighting in the street for some money,
Wondering if they’ll ever make ends meet.
Heaven is a place that everyone dreams of,
Filled with kindness, flowing with the real
love.
One day I’m gonna climb those golden stairs.
Marseille är en härlig stad, men här är det faktiskt ännu
värre. Här finns några av Frankrikes rikaste, och några av Frankrikes
fattigaste. Det är många som tigger på gatan. Inte bara missbrukare och
EU-migranter, som man kan förstå, men också studenter, eller äldre, eller stora
barnfamiljer, eller papperslösa, som inte har råd att leva någon annanstans. De
är väldigt olika, alla har sin grej. En del spelar olika instrument, en del har
hundar, en del sitter helt stilla och diskret, andra står på gatan och försöker
få igång samtal med folk, ungefär som telefonförsäljare.
 |
| Den här mössan tillhör Mr X och Y, som helst vill förbli anonyma. Men de var hur glada som helst när jag frågade om jag fick ta kort, för att visa mina vänner i Sverige hur det är i Frankrike. -De ville vara med på kortet! Fast inte på internet. Och det respekterar vi. |
Sedan har vi de som har det lite bättre. De har råd med hyra
för en lägenhet, men är alltid försenade med sina räkningar, och när det
nödvändigaste är betalt har de knappt 30kr/dag/person i hushållet att leva på.
Om man bor i Tredje Arrondissementet, kan man då komma till kyrkan där jag
jobbar och få köpa ett ”matpaket” väldigt billigt. Andra dagar har vi loppis i
kyrkan, eller bara öppet hus, där vi bjuder på en kopp te och några kakor till
de som vill titta in och prata en stund. Det handlar inte bara om att hjälpa de
här människorna praktiskt – de är våra vänner och våra grannar, och vi vill
gärna umgås med dem. Sprida lite glädje, knyta kontakter.
Det berättas om en nunna som, frustrerad över den fattigdom
hon såg runt omkring sig, frågade Gud varför han inte gjorde något åt det här.
Gud svarade: ”Jag ser allt, och jag håller med dig. Därför skapade jag … dig.”
Jag är bara en person, och jag är inte stenrik direkt. Men
istället för att bli frustrerad över allt jag inte kan göra, tänkte jag försöka göra något i alla fall. Så, hur
reagerar du på fattigdom? Jag bjuder på te och kakor.
PS.
Det finns många olika sätt man kan hjälpa till på! Några
kronor i Unicefs gåvoshop kan rädda liv. Jag har en vän som brukar gå ihop med
sin släkt och köpa en get till någon på julafton. (Vi gillar getter. Det kan
vara starten på ett litet familjeföretag någonstans i världen!) En macka till
en tiggare kostar max 20 kronor. Och det finns många frivilligorganisationer i
alla städer, som vet vad som behöver göras och som har bra idéer – prata med
dem!
PPS.
Några tips: det är roligare och lättare att göra något
tillsammans med andra. Tänk litet och enkelt, åtminstone i början – om du
tänker för stort, kanske du inte orkar fortsätta. Vad du än gör, ha inte dåligt
samvete. Det kan vara en av de sämsta drivkrafterna som finns! Tänk istället
att allt du gör räknas. Minsta lilla sak är ett meddelande till resten av
världen: fattigdom är ovärdigt för människor, och jag vill göra något åt det.
