"En kopp te?" eller Det stora i det lilla

Det är inget glamoröst jobb, att vara praktikant. Det finns alltid såna där morgnar när det är lite segt att gå upp … Vad man än gör, kommer det alltid finnas vardag och rutin.

På torsdagar i kyrkan brukar vi alltid ha ett litet café. Vi öppnar dörrarna (eller folk kommer och ringer på dörren, om det är kallt), och bjuder in folk på lite te och kakor. De flesta som kommer är vänner till mina handledare, som tittar in en liten stund och hälsar på, ser till så att de mår bra! Det är liksom ett tillfälle att sitta ner och bara vara … det är inget annat som måste göras samtidigt. Vi har tid att bara umgås, på riktigt.(Visst låter det fint?) Ibland kommer det också människor som är nyfikna på oss, eller som inte riktigt är vänner, men som är på god väg att bli det.

På en eftermiddag kanske det kommer fem människor.

Den här torsdagen stod jag just och lade upp kakor. Väntade på vattenkokaren. Det var ganska enkelt, verkade inte superviktigt. Vad spelade det för roll om vi bjöd folk på te eller inte, liksom?

Innan vi började kom Marie, en kvinna från kyrkan. Hon ville vara med och hjälpa till! Det var så fint av henne. Jag visade henne var allting fanns, berättade vad vi brukade göra … allt det som jag just har berättat för er, förutom det sista, förstås.

Och sedan öppnade vi dörrarna. En ung tjej kom förbi, och visade stolt upp sin lilla flicka på några månader! En amerikanska kom också förbi, nyfiken på vad vi gjorde här? Varför gjorde vi det? En man, som nog var lite ensam, var glad av få sitta och prata politik en stund. Vi lade upp fler kakor. Och sedan kom en kvinna som … ja, hon sa i alla fall att det här var veckans höjdpunkt för henne. Tillslut satt vi där, min handledare, jag, Marie, amerikanskan och den här kvinnan. Ett gäng kvinnor som drack te tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord, mellan skratt och tårar.

Det är inget glamoröst jobb, att vara praktikant, och det är ingen stor grej, att servera te. Men de små sakerna vi gör av ren rutin, gör de stora sakerna möjliga. T ex: en praktikant från Sverige gör sitt jobb = en kvinna i Marseille har den bästa dagen på hela veckan. Jag tror vi behöver komma ihåg det, att se det stora i allt det lilla vi gör, så att vi förstår varför det är så viktigt att vi fortsätter!

De små sakerna kanske inte ser så viktiga ut, men de gör de stora sakerna möjliga.

En dag på matbanken II

Förresten …! Vet ni vad som väntade oss när vi kom tillbaka till kyrkan vid halv elva??

Marie-Germaine, Yann, jag och de andra hade just kommit tillbaka, och började se fram emot att lasta ur de där tusentals kilona mat igen. Men nej, för när vi backade in till dörren stod tre byggarbetare där (ganska snygga för övrigt, men det är min åsikt). På fem minuter hade de lastat in över 500 liter mjölk … Jag försökte fråga de andra ”Är de där med i våran kyrka? Känner någon av er dem? Vad gör de här då?”.

Det verkar som att min vän, madame D, hade sett dem när hon väntade på att vi skulle komma tillbaka med maten. Så, helt käckt gick hon fram och frågade om de ville hjälpa till med lite volontärarbete en stund! Och det ville de så klart.

Det är madame D, det!

En dag på matbanken

Matbanken. Vilket ställe! 3 sådana där korgar lastade vi in.

Jag måste bara berätta för er lite om matbanken! Finns det något som liknar det här i Sverige??

Varannan tisdag, när det inte är loppis i kyrkan, går jag upp tidigt för att hinna med bussen-metron-promenaden och förhoppningsvis hinna dit till halv nio. Gärna innan Marie-Germaine åker J. Vi är på väg till Matbanken, ett stort lager dit alla mataffärer skänker sina varor med kort datum. Dit kan hjälporganisationer, som vår kyrkgrupp, åka för att köpa på sig mat väldigt billigt. (Jag som svensk, som avskyr att slänga mat, tycker det här är en jättebra idé! Har vi det här hemma? Om inte, varför?? Då kanske folk inte skulle behöva dumpstra!)

I alla fall … Marie-Germaine tar oss skickligt runt alla trafikstockningar, plockar upp en vän till oss, och så kommer vi fram till Matbanken, där Yann möter oss med minibussen. Vi hoppas på att få en bra plats nära ingången, för vi ska lasta i flera tusen kilo mat! Ris, cous-cous, mjölk, juice, grönsaker, chokladpudding (??), bröd, och kanske kött om vi har tur. Den som tror att vi aldrig sysslar med kroppsarbete i kyrkan är välkommen att hjälpa till! Tillslut är allting färdigt, och vi börja köra tillbaka till kyrkan igen. Vi borde vara framme vid halv elva ungefär.

Under tiden börjar människorna i kvarteret ställa sina matväskor på kö utanför kyrkdörrarna, medan de sitter och pratar på bänkarna i solen. Mellan klockan 14-16 kommer ungefär femtio familjer förbi och får köpa ett matpaket för 0,35 Euro/kg. (Man kan fylla en ryggsäck för ungefär 30 kr, så det är väldigt billigt.) Bakom disken sitter jag vid kassan, Marie-Germaine och Oscaria servar kunder, och Dalila (som är den enda som pratar arabiska av oss) tar emot folk, frågar hur de mår, får folk att skratta och håller ordning i kön. (”Jag var här först!”, ”Nej, det var du inte. När jag kom var du inte ens här!”, ”Det var ju för att jag gick och köpte en kaffe emellan …!”).

Bakom kulisserna är det full rulle också. Thomas, Oscarias son, och några andra tonåringar från kyrkan har dykt upp för att hjälpa till. De packar korgar med mat på löpande band. Non-stop i två timmar …! Och pastorn går runt och bjuder oss på överblivet påskgodis, så att vi ska orka ända till fyra.

Är raviolin halal?

De flesta som kommer – flerbarnsmammor, mannen vars fru just har opererats, pensionärer – har några saker gemensamt. De tycker inte om ris, de är misstänksamma mot allt kött (det är inte halal-kött, ju), och de är så glada att få komma dit. En del känner Marie-Germaine lite extra, och till och med jag börjar känna igen flera av dem. Madame Luka, till exempel, har inte kommit på flera veckor i rad, det är hennes svärdotter som kommer istället, så jag hälsar till henne och frågar hur hon mår. En liten tjej, madame Zarahs andra dotter, kommer och sätter sig i mitt knä och ritar, medan jag sköter kassan. Och madame Felia kom förbi en eftermiddag när jag brottades med ”järnridån” och hjälpte mig. (Ni vet den där grejen man drar ner när affären stänger, för att folk förhoppningsvis inte ska kunna ta sig in? Envisa manicker!)

Tillslut är klockan fyra. Vi tittar lyckligt på varandra. Det har varit trevligt att göra något bra, förstås, men vi är alla ganska glada att få stänga igen och sätta oss en stund!

Så, nu vet ni lite grann hur det är att jobba med matutdelning. Hur tycker ni det låter? Om ni har en dag över någon gång då och då kan jag verkligen rekommendera det! Inte bara för att det känns fint att göra något bra för någon annan, eller att man lär sig mycket om livet, utan också för den fantastiska uppmuntran det är för människorna som jobbar med att dela ut maten. De får ofta slita ganska mycket, och minsta lilla man gör för att hjälpa till påminner dem om att det faktiskt finns andra som också bryr sig. 

En hälsning från Monsieur Jabbez

Jag skulle ju bara ut och köpa lite grönsaker!

Sedan hamnade jag mitt i en spännande loppmarknad, några klädaffärer, och i hamnen råkade jag hamna på en liten algerisk farbror, Monsieur Jabbez. Innan jag visste ordet av, satt jag och lyssnade på hans livshistoria, alldeles gratis. Jag var lite stressad, för jag behövde åka hem och laga mat, men man avbryter inte en bra historia! Jag önskar jag kunde berätta den för er, men dels är det inte riktigt respektfullt mot Monsieur Jabbez (jag glömde tala om för honom att jag har en blogg), dels är den alldeles för lång. Men när jag hade hört den, fick jag intrycket att Monsieur Jabbez ville ge mig någonting värdefullt. Han hade gett mig en vacker historia, och lite av sin tid. Här ska ni få höra två guldkorn från honom:

”Man måste arbeta för att leva, mademoiselle. Inte tvärtom! Det finns så många människor som bara rusar på, bara för att tjäna pengar, som aldrig tar sig tid för att leva, för det som verkligen betyder något. Att träffa en vän. Att äta en superb cous-cous. Att ta en promenad. Familjen! Låt mig berätta om den gången …”

”Man måste ge åt andra, mademoiselle, speciellt av sin tid. Det är det bästa sättet att leva. Om du ger, det är då du får tillbaka. Glöm aldrig det! Glöm aldrig ta dig tid för att leva!”

”Nej då, monsieur Jabbez.”

Well, you heard the man.

 

På grönsaksmarknaden i Noailles. Hur fint som helst! 

Jag kom hem fyra timmar senare, med en Alexandre Dumas i fantastiskt skick, färska grönsaker, presenter till de där hemma och färsk livsvisdom. Lite rikare, alltså.

Reaktioner på fattigdom

Jag kommer ihåg första gången jag såg någon som tiggde på gatan. Jag var 14, och vi var i Stockholm på klassresa. Innan Gröna Lund fick vi ströva omkring lite själva, och där, på shoppinggatan, stod en kvinna med sin lilla bebis, alldeles tyst, och tiggde pengar. Jag undrade lite vad hon gjorde där …? Varför tog ingen hand om henne?

Det här är ganska ovanligt, eller hur? Vi har inte haft någon speciellt extrem fattigdom i Sverige på typ femtio år. Därför känns det så ovant och konstigt nu när EU-migranter kommer för att söka lyckan i Sverige. Det är svårt att förstå hur dåligt människor faktiskt har det. Det gav mig lite av en tankeställare, när jag upptäckte det. Lyssna på den här låten, så förstår ni lite grann.

Heaven is a place

Where mothers don’t have to cry for their babies,

Wondering if they’ll live to see sixteen,

Fighting in the street for some money,

Wondering if they’ll ever make ends meet.

Heaven is a place that everyone dreams of,

Filled with kindness, flowing with the real love.

One day I’m gonna climb those golden stairs.

Marseille är en härlig stad, men här är det faktiskt ännu värre. Här finns några av Frankrikes rikaste, och några av Frankrikes fattigaste. Det är många som tigger på gatan. Inte bara missbrukare och EU-migranter, som man kan förstå, men också studenter, eller äldre, eller stora barnfamiljer, eller papperslösa, som inte har råd att leva någon annanstans. De är väldigt olika, alla har sin grej. En del spelar olika instrument, en del har hundar, en del sitter helt stilla och diskret, andra står på gatan och försöker få igång samtal med folk, ungefär som telefonförsäljare.

Den här mössan tillhör Mr X och Y, som helst vill förbli anonyma. Men de var hur glada som helst när jag frågade om jag fick ta kort, för att visa mina vänner i Sverige hur det är i Frankrike. -De ville vara med på kortet! Fast inte på internet. Och det respekterar vi.

Sedan har vi de som har det lite bättre. De har råd med hyra för en lägenhet, men är alltid försenade med sina räkningar, och när det nödvändigaste är betalt har de knappt 30kr/dag/person i hushållet att leva på. Om man bor i Tredje Arrondissementet, kan man då komma till kyrkan där jag jobbar och få köpa ett ”matpaket” väldigt billigt. Andra dagar har vi loppis i kyrkan, eller bara öppet hus, där vi bjuder på en kopp te och några kakor till de som vill titta in och prata en stund. Det handlar inte bara om att hjälpa de här människorna praktiskt – de är våra vänner och våra grannar, och vi vill gärna umgås med dem. Sprida lite glädje, knyta kontakter.

Det berättas om en nunna som, frustrerad över den fattigdom hon såg runt omkring sig, frågade Gud varför han inte gjorde något åt det här. Gud svarade: ”Jag ser allt, och jag håller med dig. Därför skapade jag … dig.”

Jag är bara en person, och jag är inte stenrik direkt. Men istället för att bli frustrerad över allt jag inte kan göra, tänkte jag försöka göra något i alla fall. Så, hur reagerar du på fattigdom? Jag bjuder på te och kakor.

PS.

Det finns många olika sätt man kan hjälpa till på! Några kronor i Unicefs gåvoshop kan rädda liv. Jag har en vän som brukar gå ihop med sin släkt och köpa en get till någon på julafton. (Vi gillar getter. Det kan vara starten på ett litet familjeföretag någonstans i världen!) En macka till en tiggare kostar max 20 kronor. Och det finns många frivilligorganisationer i alla städer, som vet vad som behöver göras och som har bra idéer – prata med dem!

PPS.

Några tips: det är roligare och lättare att göra något tillsammans med andra. Tänk litet och enkelt, åtminstone i början – om du tänker för stort, kanske du inte orkar fortsätta. Vad du än gör, ha inte dåligt samvete. Det kan vara en av de sämsta drivkrafterna som finns! Tänk istället att allt du gör räknas. Minsta lilla sak är ett meddelande till resten av världen: fattigdom är ovärdigt för människor, och jag vill göra något åt det.

https://unicef.se/gavoshop

http://www.fralsningsarmen.se/vardagsangel/?Slide

Tredje Arrondissementet

Jag måste berätta lite om kvarteret där min kyrka ligger. Tänk dig ett kvarter i Frankrike, ett i Marocko, ett i Algeriet, Tunisien och Egypten. Blanda om lite grann, klipp och klistra, och sätt in det i Marseille. Välkommen till Tredje Arrondissementet!

Låt oss klara av presentationerna först. Det är klart att det finns några människor här som anses vara ”utlänningar”. Det finns några som inte har några papper, och några som lever på existensminimum. Med allt som det för med sig ... Tyvärr. En sak är säker - de är mer riktiga fransmän än mig. Men först och främst är de grannar, vänner och bekanta.

”God dag, god dag! Hur mår du? Och din familj? Dina föräldrar …? Åh, bra! Om du behöver något – vad som helst, det kan vara pengar, det kan vara mat – så säg till!”

*

”Det här är Charlotte, hon är här för att jobba med oss i tre månader.”

”Trevligt att träffas. Välkommen! Om du är hungrig någon gång och inte har några pengar, kan du komma till mig, jag ser till att du får något att äta.”

”Oj, tack så mycket!”

*

”God dag, mademoiselle! Vill ni beställa?”

”Åh … ja, tack. En pizza armenienne och en stor sallad, för fyra personer.  Det är min chef som beställer, vi ska äta lunch tillsammans, alla som jobbar –”

”Åh, är det för J! Genast, mademoiselle. Du kan betala senare. Och ta med den här koppen te till honom. Hälsa från mig!”

*

”Hej. Jag skulle vilja bjuda er alla på cous-cous!”

*

”God dag, mademoiselle. Tycker ni om hundar?”

”Öh … Ja …?”

”Vill ni köpa den här?”

Jag: *helt paff, och vet inte hur jag ska reagera*

En solig dag i Tredje.

Svårt att välja i bageriet!

Frukt & grönt & lite allt möjligt.

1 pizzabit, 10 kr!

Ser ni framför er hur kvarteret ser ut nu? Det ser ut som vilket franskt kvarter som helst, fast med sin moské och ett lite högre antal kebabsäljare.

PS. Och nej, jag kom inte hem med någon hund den dagen! 

Kyrkan, kebabstället, kusten och en "blind friend date"

Innan jag lämnade Sverige hade jag samlat på mig en massa tips om människor att hälsa på, ställen att se, saker att göra. Så här ser resultatet ut så här långt …

Kyrkan: Det var väldigt spännande att träffa människorna i kyrkan för första gången! Det är ju här jag ska göra min praktik, så jag kommer spendera mycket av min tid med dem. Hur skulle de vara …? Till och börja med kan jag säga på en gång: de är inte tråkiga och stela, långt därifrån. Jag fick gå ett varv och hälsa (kindpussa) på alla, och jag kom inte ihåg hälften av namnen, men deras värme och vänlighet kommer jag ihåg! Nästan alla frågade om jag hade bott in mig ordentligt, om jag behövde något. ”Så länge du är här, är det här också din kyrka, kom ihåg det. Vi hoppas du ska trivas!” Vad ska man säga?

Kebabstället: Tydligen så ligger Marseilles bästa kebabställe två dörrar ifrån kyrkan. Nu har jag varit där! Jag har visserligen inte ätit deras kebab … Jag måste komma tillbaka, alltså. Men de har den bästa sallad jag ätit på länge! Sallad, tomater, ost, oliver, vinaigrette – jag kan drömma om det här …

Kusten: Marseille är en storstad, med mycket, mycket bilar, överallt, och trånga gator. Om man vill ut i naturen, andas frisk luft och se blå himmel kan man åka ut ur stan och vandra längs kusten. Jag har hört att det ska vara sagolikt! Så, i eftermiddag ska jag packa ryggsäcken med vatten, macka och kakor (till tjejerna), ta fram kängorna, och så ska vi ge oss ut och fotvandra. Vi får se om det var så fantastiskt som alla säger …

En ”blind friend date”: ”Om du åker till Marseille, måste du träffa Emme, hon bor typ där!” Med mina vänners vänner behöver jag aldrig ha en ensam stund i Marseille, om jag inte vill! Så, en eftermiddag träffade jag en kompis till min kusin på ett crêperie i stan (restaurang där man äter crêpes). Jag har träffat henne en gång förut när vi var tonåringar, och det var jättekul att träffa henne nu, och få höra fortsättningen på hennes liv, liksom.

För mig är det lite det här som resande handlar om: träffa människor, dela deras liv & göra något vettigt. Håller ni inte med?

Familjen: nu vet ni att jag har det bra, och har människor runt omkring mig! Klasskompisar: jag misstänker att ni också har fantastiska historier om fantastiska människor att berätta när vi ses igen … Ha det så gott så länge!

Och så här fantastiskt var det!