vendredi 8 mai 2015

"En kopp te?" eller Det stora i det lilla

Det är inget glamoröst jobb, att vara praktikant. Det finns alltid såna där morgnar när det är lite segt att gå upp … Vad man än gör, kommer det alltid finnas vardag och rutin.

På torsdagar i kyrkan brukar vi alltid ha ett litet café. Vi öppnar dörrarna (eller folk kommer och ringer på dörren, om det är kallt), och bjuder in folk på lite te och kakor. De flesta som kommer är vänner till mina handledare, som tittar in en liten stund och hälsar på, ser till så att de mår bra! Det är liksom ett tillfälle att sitta ner och bara vara … det är inget annat som måste göras samtidigt. Vi har tid att bara umgås, på riktigt.(Visst låter det fint?) Ibland kommer det också människor som är nyfikna på oss, eller som inte riktigt är vänner, men som är på god väg att bli det.

På en eftermiddag kanske det kommer fem människor.

Den här torsdagen stod jag just och lade upp kakor. Väntade på vattenkokaren. Det var ganska enkelt, verkade inte superviktigt. Vad spelade det för roll om vi bjöd folk på te eller inte, liksom?

Innan vi började kom Marie, en kvinna från kyrkan. Hon ville vara med och hjälpa till! Det var så fint av henne. Jag visade henne var allting fanns, berättade vad vi brukade göra … allt det som jag just har berättat för er, förutom det sista, förstås.

Och sedan öppnade vi dörrarna. En ung tjej kom förbi, och visade stolt upp sin lilla flicka på några månader! En amerikanska kom också förbi, nyfiken på vad vi gjorde här? Varför gjorde vi det? En man, som nog var lite ensam, var glad av få sitta och prata politik en stund. Vi lade upp fler kakor. Och sedan kom en kvinna som … ja, hon sa i alla fall att det här var veckans höjdpunkt för henne. Tillslut satt vi där, min handledare, jag, Marie, amerikanskan och den här kvinnan. Ett gäng kvinnor som drack te tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord, mellan skratt och tårar.


Det är inget glamoröst jobb, att vara praktikant, och det är ingen stor grej, att servera te. Men de små sakerna vi gör av ren rutin, gör de stora sakerna möjliga. T ex: en praktikant från Sverige gör sitt jobb = en kvinna i Marseille har den bästa dagen på hela veckan. Jag tror vi behöver komma ihåg det, att se det stora i allt det lilla vi gör, så att vi förstår varför det är så viktigt att vi fortsätter!

De små sakerna kanske inte ser så viktiga ut, men de gör de stora sakerna möjliga.

vendredi 1 mai 2015

En dag på matbanken II

Förresten …! Vet ni vad som väntade oss när vi kom tillbaka till kyrkan vid halv elva??

Marie-Germaine, Yann, jag och de andra hade just kommit tillbaka, och började se fram emot att lasta ur de där tusentals kilona mat igen. Men nej, för när vi backade in till dörren stod tre byggarbetare där (ganska snygga för övrigt, men det är min åsikt). På fem minuter hade de lastat in över 500 liter mjölk … Jag försökte fråga de andra ”Är de där med i våran kyrka? Känner någon av er dem? Vad gör de här då?”.

Det verkar som att min vän, madame D, hade sett dem när hon väntade på att vi skulle komma tillbaka med maten. Så, helt käckt gick hon fram och frågade om de ville hjälpa till med lite volontärarbete en stund! Och det ville de så klart.

Det är madame D, det!

En dag på matbanken

Matbanken. Vilket ställe! 3 sådana där korgar lastade vi in.

Jag måste bara berätta för er lite om matbanken! Finns det något som liknar det här i Sverige??

Varannan tisdag, när det inte är loppis i kyrkan, går jag upp tidigt för att hinna med bussen-metron-promenaden och förhoppningsvis hinna dit till halv nio. Gärna innan Marie-Germaine åker J. Vi är på väg till Matbanken, ett stort lager dit alla mataffärer skänker sina varor med kort datum. Dit kan hjälporganisationer, som vår kyrkgrupp, åka för att köpa på sig mat väldigt billigt. (Jag som svensk, som avskyr att slänga mat, tycker det här är en jättebra idé! Har vi det här hemma? Om inte, varför?? Då kanske folk inte skulle behöva dumpstra!)

I alla fall … Marie-Germaine tar oss skickligt runt alla trafikstockningar, plockar upp en vän till oss, och så kommer vi fram till Matbanken, där Yann möter oss med minibussen. Vi hoppas på att få en bra plats nära ingången, för vi ska lasta i flera tusen kilo mat! Ris, cous-cous, mjölk, juice, grönsaker, chokladpudding (??), bröd, och kanske kött om vi har tur. Den som tror att vi aldrig sysslar med kroppsarbete i kyrkan är välkommen att hjälpa till! Tillslut är allting färdigt, och vi börja köra tillbaka till kyrkan igen. Vi borde vara framme vid halv elva ungefär.

Under tiden börjar människorna i kvarteret ställa sina matväskor på kö utanför kyrkdörrarna, medan de sitter och pratar på bänkarna i solen. Mellan klockan 14-16 kommer ungefär femtio familjer förbi och får köpa ett matpaket för 0,35 Euro/kg. (Man kan fylla en ryggsäck för ungefär 30 kr, så det är väldigt billigt.) Bakom disken sitter jag vid kassan, Marie-Germaine och Oscaria servar kunder, och Dalila (som är den enda som pratar arabiska av oss) tar emot folk, frågar hur de mår, får folk att skratta och håller ordning i kön. (”Jag var här först!”, ”Nej, det var du inte. När jag kom var du inte ens här!”, ”Det var ju för att jag gick och köpte en kaffe emellan …!”).

Bakom kulisserna är det full rulle också. Thomas, Oscarias son, och några andra tonåringar från kyrkan har dykt upp för att hjälpa till. De packar korgar med mat på löpande band. Non-stop i två timmar …! Och pastorn går runt och bjuder oss på överblivet påskgodis, så att vi ska orka ända till fyra.

Är raviolin halal?
De flesta som kommer – flerbarnsmammor, mannen vars fru just har opererats, pensionärer – har några saker gemensamt. De tycker inte om ris, de är misstänksamma mot allt kött (det är inte halal-kött, ju), och de är så glada att få komma dit. En del känner Marie-Germaine lite extra, och till och med jag börjar känna igen flera av dem. Madame Luka, till exempel, har inte kommit på flera veckor i rad, det är hennes svärdotter som kommer istället, så jag hälsar till henne och frågar hur hon mår. En liten tjej, madame Zarahs andra dotter, kommer och sätter sig i mitt knä och ritar, medan jag sköter kassan. Och madame Felia kom förbi en eftermiddag när jag brottades med ”järnridån” och hjälpte mig. (Ni vet den där grejen man drar ner när affären stänger, för att folk förhoppningsvis inte ska kunna ta sig in? Envisa manicker!)

Tillslut är klockan fyra. Vi tittar lyckligt på varandra. Det har varit trevligt att göra något bra, förstås, men vi är alla ganska glada att få stänga igen och sätta oss en stund!


Så, nu vet ni lite grann hur det är att jobba med matutdelning. Hur tycker ni det låter? Om ni har en dag över någon gång då och då kan jag verkligen rekommendera det! Inte bara för att det känns fint att göra något bra för någon annan, eller att man lär sig mycket om livet, utan också för den fantastiska uppmuntran det är för människorna som jobbar med att dela ut maten. De får ofta slita ganska mycket, och minsta lilla man gör för att hjälpa till påminner dem om att det faktiskt finns andra som också bryr sig.