En dag på matbanken

Matbanken. Vilket ställe! 3 sådana där korgar lastade vi in.

Jag måste bara berätta för er lite om matbanken! Finns det något som liknar det här i Sverige??

Varannan tisdag, när det inte är loppis i kyrkan, går jag upp tidigt för att hinna med bussen-metron-promenaden och förhoppningsvis hinna dit till halv nio. Gärna innan Marie-Germaine åker J. Vi är på väg till Matbanken, ett stort lager dit alla mataffärer skänker sina varor med kort datum. Dit kan hjälporganisationer, som vår kyrkgrupp, åka för att köpa på sig mat väldigt billigt. (Jag som svensk, som avskyr att slänga mat, tycker det här är en jättebra idé! Har vi det här hemma? Om inte, varför?? Då kanske folk inte skulle behöva dumpstra!)

I alla fall … Marie-Germaine tar oss skickligt runt alla trafikstockningar, plockar upp en vän till oss, och så kommer vi fram till Matbanken, där Yann möter oss med minibussen. Vi hoppas på att få en bra plats nära ingången, för vi ska lasta i flera tusen kilo mat! Ris, cous-cous, mjölk, juice, grönsaker, chokladpudding (??), bröd, och kanske kött om vi har tur. Den som tror att vi aldrig sysslar med kroppsarbete i kyrkan är välkommen att hjälpa till! Tillslut är allting färdigt, och vi börja köra tillbaka till kyrkan igen. Vi borde vara framme vid halv elva ungefär.

Under tiden börjar människorna i kvarteret ställa sina matväskor på kö utanför kyrkdörrarna, medan de sitter och pratar på bänkarna i solen. Mellan klockan 14-16 kommer ungefär femtio familjer förbi och får köpa ett matpaket för 0,35 Euro/kg. (Man kan fylla en ryggsäck för ungefär 30 kr, så det är väldigt billigt.) Bakom disken sitter jag vid kassan, Marie-Germaine och Oscaria servar kunder, och Dalila (som är den enda som pratar arabiska av oss) tar emot folk, frågar hur de mår, får folk att skratta och håller ordning i kön. (”Jag var här först!”, ”Nej, det var du inte. När jag kom var du inte ens här!”, ”Det var ju för att jag gick och köpte en kaffe emellan …!”).

Bakom kulisserna är det full rulle också. Thomas, Oscarias son, och några andra tonåringar från kyrkan har dykt upp för att hjälpa till. De packar korgar med mat på löpande band. Non-stop i två timmar …! Och pastorn går runt och bjuder oss på överblivet påskgodis, så att vi ska orka ända till fyra.

Är raviolin halal?

De flesta som kommer – flerbarnsmammor, mannen vars fru just har opererats, pensionärer – har några saker gemensamt. De tycker inte om ris, de är misstänksamma mot allt kött (det är inte halal-kött, ju), och de är så glada att få komma dit. En del känner Marie-Germaine lite extra, och till och med jag börjar känna igen flera av dem. Madame Luka, till exempel, har inte kommit på flera veckor i rad, det är hennes svärdotter som kommer istället, så jag hälsar till henne och frågar hur hon mår. En liten tjej, madame Zarahs andra dotter, kommer och sätter sig i mitt knä och ritar, medan jag sköter kassan. Och madame Felia kom förbi en eftermiddag när jag brottades med ”järnridån” och hjälpte mig. (Ni vet den där grejen man drar ner när affären stänger, för att folk förhoppningsvis inte ska kunna ta sig in? Envisa manicker!)

Tillslut är klockan fyra. Vi tittar lyckligt på varandra. Det har varit trevligt att göra något bra, förstås, men vi är alla ganska glada att få stänga igen och sätta oss en stund!

Så, nu vet ni lite grann hur det är att jobba med matutdelning. Hur tycker ni det låter? Om ni har en dag över någon gång då och då kan jag verkligen rekommendera det! Inte bara för att det känns fint att göra något bra för någon annan, eller att man lär sig mycket om livet, utan också för den fantastiska uppmuntran det är för människorna som jobbar med att dela ut maten. De får ofta slita ganska mycket, och minsta lilla man gör för att hjälpa till påminner dem om att det faktiskt finns andra som också bryr sig.